Utskrivning.

Det kändes inte så bra att köra till Simrishamn idag och det kändes ännu sämre när jag körde därifrån. Tänk vad ett gäng tjejer kan göra bra skillnad. Idag var det bara jag. Det kändes så tomt och tyst att sitta där själv och vänta på min tur. Idag hade vi "utskrivning" en och en med teamet som bestod av psykolog, sjukgymnast och läkare. Nu är den lilla resan avslutad och som sagt......det känns inte bra. Det var tryggt att vara där tillsammans med de andra i gruppen. Det var skönt att köra dit måndagar och tisdagar utan att behöva känna att jag skulle någonstans och prestera en massa. Kravlöst och skönt. Att ändå känna lite att jag gjort något vettigt och bra. Att känna att vi i gruppen förstod varandra i hur vi mådde eftersom vi mer eller mindre var i samma sits. Värk och/eller utmattningsdepression. En del med mer av det ena än det andra. Att få info och bekräftelse från "föreläsningarna" vi fick lyssna på. Jätteskönt! Även om det varit  känslosamt laddade och ibland jobbiga 6 veckor, med mycket tankar och en del tårar, så har det varit bra att vara där. Vi har ju faktiskt skrattat en hel del ihopa också.

Idag känns det som sagt sådär. Jag har haft några dagar med ett märkligt mående i min kropp och det har lite känts som om jag skulle explodera eller nåt när som helst. Hjärnan har snurrat i övervarv av rädslor och annat negativt. Kroppen har inombords känts som ett orosmoment. Själv har jag inte kunnat varkens fokusera på det eller reda ut exakt vad det är som snurrat och varför. Det kan jag fortfarande inte, men efter att låtit tårarna rinna lite idag och tillåtit en mindre urladdning så släppte en liten del i alla fall. Kanske känns det ännu lite bättre imorgon.