Jag lyckades igår landa på en blogg som gjorde mig både ledsen, rädd och frustrerad. Ännu en ung tjej har mist livet i denna förbannade sjukdom som heter cancer. Efter 16 månaders kamp förlorade hon mot bröstcancern. 34 år ung, med barn och man. Nej, fy!! Det smärtar så fruktansvärt att läsa sådant och just därför brukar jag försöka undvika det. Det smärtar för jag känner för tjejen som inte får vara med här tillsammans med de hon älskar. Det smärtar för att jag känner så mycket med de som mist sin mamma, fru, barn, vän etc. Rädslan och ångesten att det kunde varit jag som drabbats så hårt smärtar extremt. Rädslan att någon som står mig nära ska drabbas får mig att vilja skrika. Dessutom så blir jag så förbannat frustrerad över att jag sitter fast i något så meningslöst som jag gör. (Syftar på utmattningsdepr.) Jag fick tack och lov vinna över den cancer jag hade påhälsning av för 12 år sedan och att jag då inte riktigt fixar att leva så som jag vill nu efteråt.......... Det får mig att känna sån ångest, skuldkänslor, frustration och en del andra mindre trevliga känslor. Om jag bara kunde ta mig ur detta...... Jag har ju det hur bra som helst på så många sätt.......
Att promenera i "Bröderna Lejonhjärtas Fotspår" är inte helt fel när hjärnan behöver "vila".........
Jag var på en liten tranjakt idag och det var inte vidare svårt att hitta dem.
Var rädda om varandra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar