Besviken och fundersam

Jag blir så besviken på hur folk beter sig emellanåt. Ibland undrar jag hur mycket fel det är på mig som reagerar så kraftigt på vissa uttalanden och grejer. Jag tycker bara inte att det är okej att göra på visst sätt och jag skulle inte själv göra så eller vara så mot andra. Det kanske är svaret på varför jag blir så besviken. Jag försöker ställa upp och finnas om någon har det jobbigt och behöver mig. Jag tycker att jag bryr mig och har brytt mig om min omgivning så mycket jag nu orkar och orkat. Jag tycker att jag lyssnar om någon behöver prata. Jag försöker så gott jag kan att stötta om någon behöver mitt stöd och jag försöker att inte "glömma bort" någon. Jag har alltid försökt att vara alla till lags så gott jag bara kunnat, men jag måste samtidigt erkänna att det inte alltid varit eller är så lätt, när jag varit eller är i mina jobbigare downperioder.

Jag vet ju verkligen att det finns olika anledningar bakom olika beteende och jag har mycket förståelse för det när det gäller andra. Jag har mitt sätt och det är absolut inte alltid så skojigt, men jag vet att det beror på vissa grejer. Jag vill för den sakens skull aldrig att det ska gå ut över andra. Tyvärr gör det ju det ändå, och det brukar ju vara familjen som blir "drabbade". Jag avskyr det, men det är så det blir bara.

Jag försöker verkligen aldrig låta min sämsta sida gå ut över kompisar och vänner. Där finns säkert de som ser på mig att jag har en sämre dag, men jag försöker hålla det där. Har jag tur så är det människor med förståelse. Jag försöker vara så mycket som möjligt som vanligt, så gott jag kan sådana dagar. Nästa dag känns det förhoppningsvis bättre igen. Jag både avskyr och jag vill inte såra folk i min omgivning. När jag själv blivit sårad har jag svårt att komma över det. Till viss del kan jag förlåta, men jag har svårt att "glömma". Som jag sa innan så vet jag verkligen att efter hur man mår beter man sig olika och ibland inte på något bra sätt. Missförstå mig inte, för jag har väldigt stor förståelse för det. Större förståelse för det än många andra, men jag har börjat känna att det finns gränser också. Det finns gränser för vad för märkligt beteende från andra jag tycker att jag ska behöva "ta". Det känns jättejobbigt, men jag måste lära mig hantera det utan att lägga energi på att fundera på vad, varför och allt vad jag nu kan hitta på för frågor kring det som hänt. Jag måste lära mig att acceptera det, släppa det och gå vidare. Jag vet att det inte är värt att lägga min energi på de människor som på något sätt gör mig "illa". Ändå så är det mycket lättare att göra det, än att lägga positiv energi på att vara glad att jag har många runt mig som är goa mot mig och gillar mig för den jag är. Tack alla ni som accepterar att folk är olika av olika anledningar och tack alla ni som gillar mig för den jag är!