Jag hade fått tillbaka livet!

Dagen efter operationen levde jag som i ett extremt övernaturligt lyckorus! Jag har aldrig tidigare känt sådan lycka så starkt. Den går inte att beskriva. Det som ville döda mig var borta! Jag hade inga onda knutor kvar. Äntligen var de borta. Jag mer eller mindre dansade rundor i rummet på BB med min nyfödda kille i min famn, vilket kanske inte var så smart med tanke på att jag skulle vara försiktig med min nyopererade sida. Men vad gjorde det? Jag var glad, glad, glad och pigg, pigg, pigg! Att jag nu bara hade ett bröst kvar bekymrade mig inte ett dugg. Jag struntade totalt i om jag hade ett, två eller inget, bara jag levde och det gjorde jag! Jag hade fått livet tillbaka. Det var precis så det kändes denna dag.

Efteråt inser jag tydligt att det här var början på min kamp. Min kamp att bli frisk. Min kamp att ta mig igenom allt det som det efter hand visade sig att jag skulle gå igenom.

Jag fick veta att jag hade spridning till 4 lymfkörtlar, som ju både de plus ett gäng till togs bort vid operationen. Jag tackar mina lymkörtlar för att de fanns där som ett småmaskigt nät och fångade upp skiten som hade flyttat in i mitt bröst, och som hade för avsikt att bygga fler bo på andra ställen i min kropp. Risken att cancern sprids ut till skelett, lungor osv blev förhoppningsvis mindre tack vare mina snälla lymfisar. Det bästa hade förstås varit om det inte ens varit spridning ut där, men nu var det inte så.......

Jag låg kvar på BB några dagar. Det bästa stället jag kunde hamna på i min situation! Jag hade inte speciellt ont i mitt sår. Det var kanske inte jätteskönt när personal kom från kirurgen och bytte förband och så, men annars gick det hur bra som helst. Jag bar runt på min lille goe son och tog själv hand om honom så mycket jag bara kunde. Även om jag var trött emellanåt så kämpade jag på. Jag tog inte det så allvarligt att jag just gått igenom en operation. Det var väl inte så farligt. Jag var hans mamma och jag skulle minsann ta hand om honom själv så mycket jag kunde. Jag var fast besluten att visa både mig själv och min omgivning att jag skulle klara mig igenom detta med glans.

De första dagarna efter operationen fick jag träffa en sjukgymnast som visade mig övningar för min arm, som jag var tvungen att göra för att inte tappa rörligheten i armen permanent. Jag som alltid varit så tjurig när jag "måste" göra tråkiga övningar. Jag blir som ett litet barn som är tvärtemot. Vill inte.:-) Jag måste dock berömma mig själv nu, för jag var riktigt duktig på att sköta detta! Ont gjorde det, men göras skulle det. Vecka efter vecka. Jag vet inte hur många månader jag höll på och trycka i dörrkarmarna med uppsträckt arm för att töja, men det blev en del. Det är jag glad för idag med tanke på att jag har så bra rörlighet som jag har i den nu.

En dag eller två efter att den största delen av lyckoruset lagt sig så kom tårarna igen. Även om jag fått kuratorskontakt på sjukhuset, så kände jag mig så enormt ensam i det jag befann mig i. Vem förstår egentligen hur jag känner? Inte någon som inte själv gått igenom samma sak. Jag fick hjälp och tips ifrån mina nära att ta kontakt med en kvinna ifrån bröstcancerföreningen Victoria. Jag gjorde det och det kändes riktigt skönt att få prata med någon som kunde ge mig lite extra hopp om framtiden. Någon som lyssnade på mig och som förstod vad jag pratade om och hur jag kände. Det var skönt att slippa känna det som om det bara var jag i hela världen som mist mitt bröst i cancer. Hon visste ju vad jag gick igenom med tanke på att hon själv varit i detta. Hon hade varit sjuk för många, många år sedan och hon levde, vilket gjorde att jag också kunde finna ett hopp för mig. Nu hade jag ett bra stöd utifrån och jag kunde ringa henne precis när jag ville och behövde.