Andreas och min sambo var med mig på sjukhuset en del av de gånger jag var där. Detta var en av gångerna de var med mig. Ibland var det skönt att ha sällskap och lite annat att tänka på när jag satt och väntade där inne. Oftast var jag på alla besök där ensam eftersom Andreas ju var bebis och han tyckte inte det var så kul att befinna sig på sjukhuset hur länge som helst. Det ledde ju till att han blev ledsen och för mig kändes det jobbigt att höra honom gråta när jag själv var totalt ur balans.
Röntgen ja.......eftersom cancern hade hunnit sprida sig till lymfkörtlar i armhålan, så fanns det som sagt viss risk för vidare spridning. Därför skulle det nu göras skelettröntgen, lungröntgen, mammografi och ultraljud på organ som var i riskzon. Jag var väldigt nervös inför dessa röntgenbesök vilket ju var ganska onödigt. Det gör inte ont att bli röntgad och jag skulle ju ändå inte få något svar på något samma dag. Nervös var jag ändå både dagarna innan och på väg dit. När jag väl kommit innanför sjukhusdörrarna så kände jag plötsligt ett märkligt läskigt lugn. Ett lugn som ändå kändes väldigt bra. Jag vet inte om det var för att känslan av att "här inne får jag hjälp" kom över mig eller det var någon form av att "stänga av" för att jag lättare skulle ta mig igenom det jag skulle göra där. Att röntgas gör som sagt inte ont i kroppen, men i mitt inre kändes det förstås inte okej. Allt var som ett virrvarr. Vad var det som hände mig egentligen? Jag gick som någon form av maskin och gjorde det personalen sa till mig att jag skulle göra. Jag visste ju att jag var tvungen, så det var ju inget att välja på. Oavsett vad jag tyckte. Jag förstod nog inte riktigt vad jag gjorde där egentligen. Jo, givetvis förstod jag, men mina innersta känslor förstod inte. Jag började gå "bredvid" mig själv och var mer eller mindre närvarande.
Med facit i hand så var det nog tur, för jag vet inte hur jag skulle orkat mig igenom allt så som jag gjorde om alla känslorna varit på plats.
Ett par veckors väntan på besked hur röntgenplåtarna såg ut var ett par veckors ytterligare ångestfyllda dagar. Dagen jag satt i väntrummet kommer jag aldrig att glömma. Jag var så fruktansvärt rädd. Jag kände mig helt vettskrämd där jag satt utlämnad och helt ovetande om vad jag skulle få för besked om en stund. En stund ja.....det var en fruktansvärt lång stund jag fick vänta. Tyckte jag. När sköterskan kom gående förbi tittade hon lite åt mitt håll och jag fick känslan av att hon tittade konstigt på mig. Jag blev då säker på att de hittat mer cancer i mig och det visste hon. Annars hade hon ju aldrig tittat på mig så.
När läkaren bara gick rakt förbi väntrummet utan att ge mig så mycket som en blick blev jag ännu mer övertygad. Där gick han. De hade hittat mer och han ville inte titta på mig för att han var rädd att jag skulle se på honom att han visste. Så där satt jag och inbillade mig det ena efter det andra och jag blev ju inte mindre rädd av det.
Äntligen var det min tur och jag blev inkallad. Väntan var över när som helst nu. Jag gick med min något matta kropp in på rummet för att vänta på läkaren igen. Tack och lov dröjde han inte så länge. Äntligen ett bra besked. Röntgenbilderna såg bra ut. De hade inte hittat något mer i min kropp. Jag minns att jag tänkte att jag borde jubla av glädje över beskedet, men det kom inte något jubel. Jag borde ju blivit jätteglad, men jag kände inte så mycket. Glad blev jag väl på sitt sätt, givetvis förstod jag ju att det var superbra och visst var det skönt, men jag var bara trött. Den lättnad jag väntade på kom inte riktigt. Jag hade snyggt och fint i självbevarelsedrift stängt till dörren till mina känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar