Trött, trött, trött

Fy och usch vad jag är trött idag. Jag vaknade kvart över fyra i morse och kunde inte (trots ett långt försök) somna om igen. Jag steg alltså upp, tog en dusch så att jag skulle piggna till lite och gick ner och åt frukost. Konstig hur pigg man kan känna sig i sängen med tanke på hur fruktansvärt trött och märklig kroppen känns och hur konstigt snurrig jag känner mig så fort jag har stigit upp ur sängen.

Jag har försökt vara lite extra snäll mot mig idag. Jag har plockat fram lite jultomtar i min sakta takt och gjort lite annat smått och gott. Givetvis har jag gosat lite med Tussi också, men hon är ju en katt och katter vill inte alltid gosa som matte vill. En sak som jag givetvis inte gjort som jag ju vet att jag hade behövt, är att gå och lägga mig och vila. Kanske till och med sova en stund. Jag har så svårt för att göra det. Går jag och lägger mig så känns det som om jag förlorat. Förlorat vad kan man undra.? Förlorat mot mig själv kan man nog säg. Det låter kanske helt galet, men jag tror att detta bottnar sig både i när jag hade min cancer och även efteråt när jag fick en jättedepression. Jag avskydde att gå och vila. Gick jag och vilade så var det som om "sjukdomen" tog över och det var något jag inte accepterade alls. Det var jag som bestämde och inte min kropp. När jag fick min dryga depression så låg jag mycket och bara stirrade i taket, vilket var fruktansvärt läskigt. Att man kan bli så passiv efter att som jag egentligen varit en gång i tiden...........pigg och alltid något på gång.
Jag orkade mig liksom inte riktigt ur den där sängen eller soffan eller var jag nu låg eller satt.

Jag har mycket svårt att lyssna på min kropp och det kostar kan jag säga. Jag försöker lära mig, men det är inte lätt att lära en gammal hund att sitta eller hur man brukar säg. Jag har levt i detta beteende alltför länge. Det här att bara gå framåt och kämpa på. Handlöst liksom. Både innan jag blev sjuk (av olika anledningar), när jag var sjuk och efteråt med depression och alla operationer och annat jag gick igenom sen. Det har varit min räddning, för jag vet inte om eller hur jag skulle orkat annars, men nu är det mitt "fall" och med min envishet så kan det ju ta lite tid att komma ur detta invanda beteende.

När jag i dagsläget går och lägger mig mitt på dagen i det tillstånd jag idag befinner mig i, så är det extremt tungt att komma upp igen. Jag orkar inte med den känslan av "jag-orkar-inte-bry-mig-mer" som dyker upp när jag lägger mig på dagen. Istället drar jag mig framåt som en degklump och gör inte mycket mer än vankar fram och tillbaka här. Allt för att inte gå och lägga mig. På samma gång tycker jag ju själv att detta inte är så väldigt smart, för jag mår inte bra av att gå som en halvzombie heller, men det är svårare än ni tror att ta steget och gå och vila.
Snart kommer Andreas hem från skolan och då hjälper han mig att hålla mig upprätt ett tag till. Vad hade jag gjort utan min familj?