Känslan av att vara halv är dryg!

Det fanns så många stunder då jag tyckte det kändes hemskt, hemskt och hemskt att se ut som jag gjorde. Att inte se ut som en kvinna. Det var så det kändes då i vevan efter bröstoperationen (1999) och åren tills jag kanske skulle få bli lite helare igen. Göran fick hjärnsläpp en dag och tyckte att jag var vacker! "Är du dum i huvet eller?", svarade jag rent spontant. (Inte så trevligt svarat, jag vet.) Hur kan han tycka att jag är vacker? Ser han inte hur jag ser ut? Jag har bara ett bröst! Jag kände mig som en halv kvinna. Vacker?! Jag vill inte ens höra det igen. Han försökte förklara för mig att det faktiskt inte bara är brösten som är viktiga. Det är hela Kristina och hela Kristina är så mycket mer än bara två bröst. Det finns en insida också i denna Kristina, vilken jag lätt glömmer vid min fixering på.......... ja, brösten. Det är ju trots allt ett av det kvinnligaste en kvinna har. Trög och envis som jag är så köpte jag inte hans prat om vacker insida bla, bla, bla. Vad förstår han? Inget i detta fall! Min fixering och min bitterhet var för stor.

Tänk om jag ändå kunde få den där rekonstruktionen av bröstet. Tänk att ha två bröst som sitter fast! Det känns nästan i lyxigaste laget. De har sagt tidigast våren 2003 och förhoppningarna att det ska bli då heller var inte stora. Det är jobbigt att vänta. Jag vill slippa lägga bröstet på stolen när jag går och lägger mig på kvällen. Jag vill kunna känna mig hel igen.