Var som "vanligt".

I min kamp att ta mig igenom cancern när jag hade den, så använde jag mig extremt mycket av humor. Sjuk humor skulle jag vilja kalla den av olika anledningar.....eller galghumor kanske. Jag drog mig aldrig för att skoja om min sjukdom, mitt hår som ramlade av, hur jag mådde efter behandlingar, om de bröst jag inte hade, eller om det lösa bröst jag hade som ibland bestämde sig för att förflytta sig till fel ställe på kroppen vid olika tillfällen osv.:) Det har säkert låtit extremt märkligt i en del öron och kanske lite bisarrt och skrämmande, men det uppskattades hos många. Det gjorde ofta situationen lite mindre "spänd". Emellanåt försökte jag verkligen göra det hemska lite mindre jäkligt än det var. Att kunna skratta åt skiten när det nu gick förstås.

Öppenhet har också varit en viktig ingrediens i min kamp mot min cancer. Frågade folk så svarade jag utan tvekan (och det gör jag idag också). Jag ville inte att det skulle gå rykten som det till slut inte låg någon sanning i. Dessutom så var det lite av terapi att prata om det. (Precis som att skriva.) Det fanns en och annan som jag elakt nog skrämde, men så var det bara. Jag var också öppen och ärlig på barns nivå i min situation både till barnen här hemma och till andra barn som kanske undrade varför jag hade keps och varför håret såg konstigt ut eller vad det nu kunde handla om.

Det kan vara svårt det där. Ibland får jag frågan: "Jag har en vän som har fått cancer, hur ska jag var mot henne/honom?" Vad svarar jag på det? Alla är olika. Jag ville prata om det, en del vill inte alls nämna ett ord om det. Att fråga "hur är det?" känns ju som en korkad fråga med tanke på att man kanske själv kan räkna ut att det inte är något vidare i det läget. Ändå......... Det känns extremt märkligt när någon låtsas som om inget hänt, så min filosofi är att försöka vara så mycket som vanligt som det går. Det märks snabbt om människan som är sjuk vill eller inte vill prata om det. Det är trots allt bättre att bry sig, visa känslor och eventuellt få ett märkligt svar tillbaka, än att låtsas som det regnar. (Att fega och inte våga nämna något alls känns så fel.) Det är min filosofi och den står jag fast vid så gott jag bara kan. Den får bära eller brista.