Så kan det va.

Häromkvällen när vi satt och tittade på tv, såg vi att där låg något på mattan, som på avstånd såg ut som en svart klumpliknande sak. När jag gick närmare upptäckte jag att klumpen inte var någon klump, utan en spindel. En spindelmodell som jag aldrig sett innan. Svårt att se på bilderna här, men är det någon som vet vad det är för en figur? Jag är tacksam att jag inte har världens spindelskräck.:) Vi lät den vara, för den var förmodligen här av någon anledning, men igår hittade jag vår spindelkompis död.

Igår var det seriepremiär för Andreas fotbollslag P11 borta. Det gick tyvärr inte så bra resultatmässigt, men de kommer igen! Detta var en av få gånger jag inte var med och tittade, men jag hade tråkigt men sant, ingen lust att träffa folk. Jag har inte haft det på några dagar nu har jag känt. Inte bra. Jag stannade hemma och skjutsade Pontus och hans onda tå till kyrkan istället. Nu har han bara två gudstjänster kvar att gå på, men tiden går fort och snart är det konfirmationsdags. Den stackars stortån (med sprickan i eller om det är ett litet brott där inne någonstans, vilket jag fortfarande inte vet) börjar gå mot en liten bättringsväg så vi får väl se när han kan dra på sig fotbollsskorna och röra sig normalt igen.

Det känns segt här idag med. Jag ska försöka gå ut en runda och göra något vettigt i trädgården, eller kanske städa, men det är så trögt.:(

Förra veckan när jag var i Kristianstad en liten runda fick jag äntligen syn på min favvolastbil. Även om det var på långt avstånd och den faktiskt ser lite halvskabbig ut, så blev det ett foto i alla fall. Bättre än inget så länge. Känns ju lite fånigt att stå nere vid affären och vänta på att den ska komma dit så jag kan fotografera den där. Då kan till och med jag tycka att jag är något pinsam. Alltså överlåter jag det jobbet till Emma, eftersom hon ändå är där.:)

En liten minibanan fångad i natten. Egentligen så är den ju inte så mini om jag tänker efter. Naturen är inte mini. Tänk vad lite vi har att säga till om när naturen börjar tala. Ni vet nog att jag tänker på vulkanen på Island. Vi har inte lite att säga till om, vi har inget alls att komma med. Vi blir plötsligt små pyttiga varelser som inte kan göra annat än "se på" när naturens krafter tar över. Imponerande, men läskigt.