Snurrigt i pannan.

Nu har jag erkänt för vår granne att Naimas Design "lånade" lite blommor för att få en fin bild av denna härliga killtröja. Grannen lät inte det minsta missnöjd med detta, så vi vågar visa oss på gatan här i fortsättningen också Jennifer.:) Jag hjälper dig alltid det vet du, och särskilt när du slarvar bort saker som kan vara bra att ha. Till exempel batteriladdaren till kameran.:) Du finns för mig och jag finns för dig.

Jag gillar denna tröjan! Tror dock inte att mina pojkar vill ha en sån. Göran kanske........:)

Vilket underbart väder har vi idag! Soligt och varmt! Jag skulle egentligen föredragit att vara ute, men har en del städning jag får ta tag i. Allt tar sin tid när ork och lust är kass. Jag sitter här en stund och ser om min dagliga huvudvärk snart ger med sig lite. Det är som om jag mår sämre och sämre i kropp och själ ju längre tiden går känner jag. Jag undrar varför.........

Tankarna går tillbaka till det jag gått igenom. För längesen. För det är faktiskt längesen. I tisdags när vi var ute på en liten promenad med vovvarna, så mötte jag faktiskt min barnmorska som jag hade när jag väntade Andreas. Hon som berättade för mig att jag var sjuk. Kändes lite skumt att se henne igen. Jag var tillbaka i undersökningsrummet, den där måndagen 22 mars 1999, ganska snabbt i tanken kan jag säg.

Det är som sagt mer än 11 år sen jag miste mitt sjuka bröst i cancer men som jag sa i mitt förra bröstcancerinlägg, så blir jag alltid påmind. Jag kommer alltid att bli påmind. Mina låtsasgrejer sitter ju där de sitter. En del bröstförstorar extremt onödigt mycket med silikon och vill ha det så, själv så känns det inte helt okej för mig om ni förstår. Inte för att jag inte är glad att de kan fixa till sådant, för det är jag. Verkligen! Jag skulle inte stå ut med att vara platt, men det är inte som det borde, och det ser jag varje dag. Jag känner av det varje dag. Som någon konstig.........inte smärta direkt, men........... kan inte förklara. Så har det ju alltid känts. Mer innan, mindre nu, men ändå.

Då, för många år sedan, när jag bara hade en sida med rekonstruerad och en pannkakassida....... Jag säger bara ÖRK! Det tog ju ett tag innan de kunde fixa till den sjuka sidan också. Jag längtade så extremt till den dagen, men med skräckblandad glädje kan jag nog säg. En operation är en operation med allt vad det innebär. Så är det bara, men i det läget var det ändå bara en sak som gällde.......ett nytt bröst. Det fanns inget annat alternativ.

Det har varit så hela tiden och som jag sa innan, så fortsätter det på något konstigt drygt vis. Ju längre tiden går desto mer kommer skiten ifatt. Tror jag. Ibland förstod jag verkligen vad som hänt, och ibland fattade jag ingenting. Ungefär som nu faktiskt. Känslan av att haft cancer tar tid att smälta och få in i huvudet. Jag stängde ju av så extremt mycket för att orka igenom allt, och då blir det väldigt märkligt (och tar sån tid att få ordning på). Så jäkla overkligt. Så jäkla skrämmande.

Visst tänker vi oftast såhär: "Cancer drabbar andra och inte mig". Jag tänkte så i alla fall. (Trots att jag några år tidigare sett det på nära håll.) Även om jag blev mer rädd efter att min underbara mamma kämpat i fem år mot sin jävla (förlåt) cancer och ändå inte fick leva kvar hos oss som älskade henne...........inte trodde jag på fullaste allvar att jag skulle få besök av cancer. Aldrig!!!