Äckelkänsla.

Den finns alltid här. Känslan av bröst som inte är mina. Känslan av endast skinn och ben runt om där det sjuka bröstet har suttit en gång för länge sen. Nu finns där bröst, men det är inte detsamma. Bröstet är inte ett "vanligt" bröst. Runt om är definitivt inte detsamma. Små strålningsskador, en skum ömhetskänsla och det där läskiga att där verkligen bara är skinn och ben. Det blev ju så efter att läkaren gröpte och karvade bort allt som där skulle kunna vara risk att få/ha cancer i. Det är jag extremt tacksam över, det är inte så jag menar. Jag bara menar att den där känslan finns alltid här. Den är inte alltid medveten, men jag känner alltid av att det inte är som det borde vara. Det känns alltid någon liten spänning eller miniont i muskler eller vad det nu är som känns, när jag rör mig. Idag när jag duschade blev jag less på det igen. Jag blir påmind varenda eviga dag av att cancern var och hälsade på mig och på att jag inte är som jag önskar. Men å andra sidan så är jag ju glad att jag lever och det hoppas och antar jag att ni förstår! Jag är också grymt tacksam för att det gick att fixa till så att jag kunde få "nya" bröst.

Jag minns då runt år 2001 nånting. Jag tittar mig i spegeln när jag tagit av min protes som var i något silikonmaterial. (Hade jag haft den kvar skulle ni få se den, men jag har faktiskt klippt i sönder den.:) Var lite kul faktiskt.) Det är ingen rolig syn jag möts av efter att tagit av den. Jag blir ledsen och jag känner en form av saknad. Jag känner sån avund mot alla som har sina bröst kvar. Här står jag........platt som en pannkaka med ett jäkla ärr över hela plattheten på vänstra sidan och rund som en miniglob på andra sidan, där de ju fixat dit ett nytt bröst med koksalt i förebyggande syfte. Varför skulle det bli såhär? Jag ser för jäkla hemsk ut och avskyr att se detta. Det äcklar mig verkligen!

Under de första åren efter bröstoperationerna kan jag inte påstå att jag hade någon särskilt jobbig reaktion på att jag miste mina bröst. Jag förmodar att det berodde på att det var så mycket viktigare att få leva. Jag hade ju så mycket att leva för. Mina barn var ju även då det viktigaste som fanns och jag ville ju definitivt leva tillsammans med dem och få se dem växa upp, så vad är då ett par kroppsdelar? Shit, vad de hjälpte mig (och gör det fortfarande) att ta mig igenom allt!

Självklart kände jag ju så både då och nu. Strunt samma med brösten, bara jag blev frisk!, men det hindrar ju inte känslan av vad det kostat mig. Inte ekonomiskt, utan kroppsligt och själsligt. En väldigt dyr historia.