Ja eller nej?

Sjukvården hade nu gjort allt de kunnat göra för mig så att jag skulle bli frisk från min bröstcancer. I december 1999 var jag klar med alla behandlingarna och det kändes ju såklart skönt. Det såg bra ut och de kunde inte se att där skulle vara mer tumörer i min kropp för tillfället. När jag hade lämnat strålningstiden som var den sista behandlingen mot sjukdomen, så dök det upp en skrämmande känsla och tanke. Det låter förmodligen inte klokt, men jag blev rädd. Jag blev rädd för ensamheten som plötsligt infann sig. Jag kände mig så utlämnad och ensam utanför sjukhusets väggar. Jag hade ju levt innanför de väggarna i nästan ett år och det fanns hela tiden människor som tog hand om mig och jag kände ju mig trygg på sitt sätt där trots allt. Nu skulle det inte hända mer inom sjukvården på ett tag och jag skulle försöka "gå vidare". Ensam.

Det var ju såklart inte så att jag var klar med denna sista dag på strålningen. Långt ifrån klar var jag......... Jag fick träffa en professor (låter ju fint eller hur?) på onkologen i Lund och efter samtal med honom bestämde vi att jag skulle ta ett blodprov som skulle skickas iväg till London eller någonstans för att ta reda på om jag hade en ärftlig cancer. Både mamma och en del andra i släkten längre tillbaka hade ju haft äggstockscancer, så det gjordes en lagom tråkig "utredning" om min släkt angående vilka, var, när och hur de hade haft eller inte haft det eller detta. Många papper att fylla i......... Efter provtagningar i Lund som skickades till London eller någonstans, så visade det sig att jag hade BRCA1. Det är en "ärftlighetsgen" av bröst och äggstockscancer, och det beskedet förändrade plötsligt en del i en hast för mig. Detta innebar att jag löpte stor risk att få cancer i andra bröstet också, men även i äggstockarna. Med tanke på hur mamma dog så kändes det inte som någon bekväm och trevlig tanke precis.

Nästa fråga var nu om jag förebyggande skulle ta bort det friska bröstet. Det var egentligen den enklaste fråga att ge svar på just i det läget. Att med berått mod riskera att få cancer igen var inget alternativ. Inte om jag kunde förebygga det. Den behandling jag just hade bakom mig var och är inget jag vill gå igenom igen. Jag skulle dagligen gå och tänka på riskerna med att jag inte tog bort det om jag valt det och antagligen knäcka mig själv riktigt med de rädslorna och tankarna. Svaret var givet.........Ta bort det. Vad är ett bröst mot ett liv?