Stålkvinnan störtade.

Strålningsbehandlingen var avslutad och "min" sköterska hade tagit ner mig på jorden om jag säger så. Hon stack hål på en del av stålkvinnans fasad att jag orkar och klarar allt. Hon fick mig att bryta ihop till viss del och känna att jag är ju faktiskt helt slut. Hon försökte verkligen prata "förstånd" med mig och få mig att förstå att jag kanske behövde hjälp utifrån med en del praktiska grejer hemma. Jag ville orka, jag ville inte ha någon hjälp utifrån. Det satt fruktansvärt långt inne att tycka att det var okej att få den hjälpen. Samtidigt kändes det hyfsat bra att få lov att vara trött och sliten.

Jag fick ge med mig något. Det fungerade just då inte alls annars. Jag hade ju inte bara mig och familjen att tänka på utan det fanns ju ett hus också som skulle hållas i någorlunda ordning. Jag vantrivs om det blir för mycket kaos och för ostädat, men just då så orkade jag inte och mådde dåligt av det också. Tvätt, mat, mig själv och att finnas för barnen var så det räckte och blev över just för tillfället. Göran jobbade mycket, annars hjälpte han förstås till med både hem och barn. Men som alla vet så behöver ju pengar komma in, för vi såväl som alla andra har en del som ska betalas varje månad.

Det blev till slut klart att vi skulle få hjälp med städningen en gång i veckan. Fy vad jag kände mig dum!! De gick här och städade när jag var hemma. Det var inte alls någon behaglig känsla. Jag kände mig så dum, lat och onyttig. Tankarna att städningen får vi faktiskt klara av själva var väldigt stor. Det tog ett tag att släppa den tanken, men när jag lyckats ta bort den till viss del så kändes det ganska skönt. Jag kunde spara mina krafter. Jag behövde inte må dåligt för att jag inte orkade sköta huset själv och ändå så blev det rent. Alltså behövde jag inte heller må dåligt för att här inte va rent.

Andreas var inte ett år fyllda och han krävde och behövde mycket uppmärksamhet. Den lille goa killen var aldrig riktigt nöjd och det var inte lätt att veta vad det var som var fel. Det var synd om honom. Han skrek väldigt mycket både dag och natt och han behövde närhet mest hela tiden. Jag gissar på att han kände att något var fel runt honom. Att han kände att jag inte mådde bra. Att han kände min stress, för även om jag försökte vagga och trösta honom lugnt, så blir det inte någon lugn tröst när jag bara önskade att han skulle sluta skrika. Ju tröttare jag var desto mindre bra var jag på att trösta som ni säkert förstår. Tålamodet bara försvinner i tröttheten och det som borde vara ett lugnt vaggande blir till slut någon konstig "snabbvaggning" som ju inte är särskilt mysigt. Hela situationen tog på krafterna. Krafter som jag knappt hade.

Pontus var en del på dagis under denna perioden. Både för att han skulle få komma bort ifrån all oro och oreda hemma och för att jag skulle slippa känna att jag försummade honom också. Han var 4½ och hade ju sina behov av uppmärksamhet osv med allt vad det innebär i den åldern. Jag ville vara en bra mamma, men det var inte precis det jag kände att jag var.

Det gör mig ledsen när jag tänker på att de inte fick det som jag tycker barn ska få när de är små. Att de fick stå ut med allt som hände runt om dem. Jag tänker/tänkte kanske konstigt, men det kändes inte rätt att barnen skulle bli lidande för att jag var sjuk. Det känns fortfarande inte rätt. Barnen kan ju inte hjälpa det. Å andra sidan kunde inte jag heller hjälpa det, men det gör ont i mig när jag tänker på vad de fått leva i. Ibland försöker jag vända tanken och konstaterar då att det finns barn som har det fruktansvärt mycket värre än våra. Att våra barn egentligen hade det bra trots att situationen var som den var.