Sammanbrott

Idag skiner solen och det är så otroligt vackert att titta ut på den glänsande snön och den klarblå himlen. Även om solen skiner så går jag nu åter tillbaka till december 1999 då det mesta kändes ganska mörkt. Jag var i slutet på min strålning och var obeskrivligt trött i hela mig. Jag hade förmånen att ha min kontakt på strålningen med en fantastiskt härlig, snäll sköterska med massor av empati. Det kändes verkligen som om hon brydde sig och var mån om hur jag mådde. Jag minns hur vi satt på en bänk ute i själva "väntrummet", vilket inte var som ett vanligt väntrum. Där var så fint med mycket växter och stor yta. Det var riktigt mysigt där ute faktiskt. I alla fall så satt vi där en dag i slutet av min strålbehandling. Jag minns hur hon frågade mig hur jag egentligen mådde, och då brast det för mig. Jag bröt ihop och bara grät, grät och grät. Jag var så fruktansvärt trött och så ledsen så jag grät åt precis allt. Hon försökte få mig att inse att det var helt normalt att känna som jag gjorde, (men jag tog inte det heller till mig tror jag).

Allting som jag hittills gått igenom hade jag gjort i ren vilja och med huvudet högt. Jag ville på något sätt visa hela världen och mig själv att jag klarade allt detta utan problem. En del av mig förstår att man klarar inte allt detta utan att det visar sig på något sätt, (medan en annan starkare del inte förstår det alls). Särskilt svårt blir det på sätt och vis att klara det efteråt om man leker stålkvinnan under tiden, och bara stänger av allt vad som egentligen händer. Jag hade inte tagit till mig allt vad som hänt under de senaste månaderna. När behandlingarna gick mot sitt slut så började jag slappna av. Nu visste jag att det var slut på alla jobbiga sjukhusbesök ett tag och då kom all trötthet som jag motat bort innan.

Efter mitt sammanbrott fick jag tid hos en psykolog i Lund för samtal. Hon försökte verkligen förklara för mig och få mig att förstå att efter allt som hänt mig så är det inte konstigt att jag mår som jag mår. Jag hade ändå svårt att förstå. Hon ifrågasatte bland annat hur jag orkat vara hemma själv och ta hand om våra små barn och mig själv samtidigt som jag fick cellgiftsbehandlingen..........ja, vad svarade jag på det....... Jag hade fortfarande svårt att förstå. Det var som att sitta i en bubbla och prata bredvid mig själv. Jag var inte "närvarande". Det jag gått igenom var väl inte så farligt. Att jag dessutom mist mina föräldrar för 3 och 4 år sedan och av olika anledningar inte hunnit sörja dem ordentligt, menade hon, gjorde inte mitt psykiska tillstånd bättre. Sjukdomar, att kämpa oavsett vad, att jämnt må illa och att vara trött var min vardag. Det var såhär det var för mig att leva. Detta var min vardag.......mitt liv så som jag var van.