Wilma vilar i soffan.

Jag borde nog inte sitta här och skriva vid denna tiden på dygnet. Huvudet känns tommare än vanligt på kvällen och jag minns knappt vad jag gjort och tänkt idag. Jag funderar en del på hur jag ska fira min lilla söta 40-årsdag. Med ett lite party-party eller ska vi kanske dra oss långt bort till någon annan plats och ha lite lattjolajbanlådan där. Tål att tänka på även om det inte är riktigt ännu jag ska bli klok och förståndig. Eller vild och galen kanske......

Vild och galen har åtminstone Meika varit idag också. Stackars Wilma är helt slut efter en stund med buskompisen. Den energin Meika har skulle jag kunna tänka mig att ta del av. En liten del av den hade jag klarat mig länge på.:)

En hemsk situation för Wilma här hemma är också när Tussi kommer för nära. Tussi är ju en väldigt nyfiken katt och om Wilma ligger ner, går hon gärna förbi och nosar lite medan Wilma ser helt paralyserad ut.

Här är åter en nyfiken Tussi och en högst besvärad Wilma. Måste kisen gå så nära mig??? Det är sååå jobbigt att inte få jaga henne........

Det är ett tufft liv här i nere "storstan" så soffan är inte så tokig att vila ut i efter en dags strapatser hos den här familjen. Hur ligger man bra om inte på rygg......

Jag satte mig hos henne och gosade lite, och råkade såklart utan att det var meningen ge henne en rejäl elektrisk stöt som sa pang. Jag är ju ganska så elektriskt laddad och särskilt på vintern. Stackars Wilma tittade vettskrämt och med ledsna ögon på mig så som bara en Golden kan, och jag fick dåligt samvete så som bara en jag kan. Alltså fick det bli ett litet tuggben som plåster på såren. Gott. Tycker Wilma. Inte jag. Tror jag.

Snart är veckan slut igen. Tiden går för fort. Tiden går ifrån mig. Jag vill må bra och få må bra och orka det jag vill orka under lång, lång tid. Allt för länge har jag klampat rundor i denna sega gegga. Mina bekymmer är egentligen så små, så de inte syns om jag jämför med hur många andra har det. När jag tänker så blir jag irriterad på mig själv för att jag mår såhär och får dåligt samvete, men det hjälper ju trots allt inte mig. Hur gärna jag än vill och hur mycket jag än tänker på de som har det riktigt jäkligt just nu så mår varkens de eller jag bättre. Det gör ont i mig att veta att andra lider och har det tufft. Jag kan (tror jag) till ganska stor del (kanske alldeles för stor del) känna hur de kan känna, och det tar såklart på mig och den lilla energin jag har, men det är bara sådan jag är. Det är sådan jag blivit genom mina år av att både stå bredvid och att själv ha en sjukdom där utgången kan bli på två håll.