Varför???

En overklighetskänsla infinner sig som ett berg inuti mig. Det är så svårt att förstå. I nästa sekund kommer en känsla av smärta i hela kroppen som jag bara vill ha bort. En smärta som inte är kroppslig utan själslig. Känslorna svämmar över av medlidande och maktlöshet. Tårarna kommer. Jag vill skrika.

Jag vill så gärna kunna trolla för att hjälpa, men jag kan inte. Det är inte rättvist. Livet är inte rättvist! Detta är bara så fel. Det var inte såhär det skulle bli. Det var inte såhär någon från början trodde att det skulle bli. Det är ett stort jä..a fel som ingen kan göra något åt mer än att så småningom kanske acceptera. Acceptera.........dumt ord. Hur gör man nu det? Kanske mer rätt att säga att man får lära sig leva med det. Jag vet inte.......

Varför blev det såhär? Så många ledsna människor. En del helt förkrossade. Jag avskyr tanken på att jag inte kan göra något för dessa människor som är så fulla av sorg och förtvivlan. Människor som jag tycker om. Jag vill ta bort deras jobbiga känsla. Jag vill göra allt det som hänt ogjort, men jag kan inte. Jag kan inte göra ett skit åt det. Det är så frustrerande och ger mig någon form av panikkänsla. Jag tänker så mycket på dem och vad de går igenom. Jag är så ledsen.......på hela situationen.

Jag citerar ett klokt sms mitt i bedrövelsen: "Ta vara på dagarna, vi vet inte vad som väntar runt hörnet".