Klar med strålningen!

Runt Lucia någonstans hade jag kämpat mig igenom de 25 strålningstillfällena i Lund. Den gick faktiskt ganska snabbt den där tiden. Jag minns att jag skrev 1 till och med 25 på ett papper och hängde på "kontoret", sen strök jag över dag för dag som jag blev strålad. Det var lite lättare att se att det faktiskt hände något och att dagarna jag skulle dit blev färre och färre.

Nu hade jag julen framför mig och den tänkte jag fira i lugn och ro och bara njuta av. Även om tröttheten sög all musten ur mig så kändes det ändå bra! Jag hade under detta året 1999 satt upp mina mål i etapper och nu hade jag klarat av de tre stora, viktigaste grejerna.

1; Cancern var bortopererad och det var då jag kände en livslust jag aldrig någonsin känt varkens före eller efter och jag undrar om jag kommer att känna den enormt starka känslan igen. Den var helt obeskrivlig och nog inte helt "normal" egentligen. Jag fick nog någon form av överslag när jag äntligen visste att jag inte hade några knölar kvar.:) Inte borde ha några kvar i alla fall. Det var verkligen."Jag har fått livet tillbaka"!!!

2; Jag hade gått igenom det värsta helvete jag varit med om när jag fick mina nio behandlingar av "hjärte"cellgifter som skulle käka upp eventuella kvarvarande cancermonster med horn i pannan, elaka ögon och en riktigt styggt flinande mun. Det var så jag såg dem framför mig och så ser jag dem än idag. Sköterskan försökte få mig att tänka att det ifrån påsarna som hängde på ställningen och droppade in i min kropp, sakta men säkert och tog död på allt det kom över, just var små röda snälla och goda hjärtan. Det hade hon helt rätt i, men det var svårt att tänka så även om jag försökte. Jag blev ju jätttesjuk av det som skulle göra mig frisk. Lite bakvänd och märklig känsla och tanke det där. Jag vill inte använda ord som hör ihop med vad jag tyckte om det hela, så jag nöjer mig med fy och usch. Det var inte någon rolig historia det där! Må jag för all evighet slippa gå igenom det igen! Jag frågar mig om jag skulle orka.?? Det känns inte så, men hade jag hamnat i situationen igen så hade jag inte haft något att välja på. Då hade jag förstås gjort det antar jag.

3; Jag hade fått mina 25 stråningar som skulle ta död på de sista hornbeklädda monster, om där nu var några fler. Detta är inte något jag minns som något plågsamt på något sätt och vis, men det var skönt att slippa de där två timmars bilturerna i taxi varje dag. Det var ändå tur att de inte körde samma håll hela tiden. Det var också tur att det inte alltid var taxichaufförer som satt knäpptysta hela tiden. Det är lika jobbigt som när de pratar konstant.:) Omväxling förnöjer, och när det varit den där Carolastormen piggade det ju upp lite att se skyltar och annat som hängde på tvären. Hur nu det kunde "pigga upp".

Hur kunde jag glömma skriva det som på sitt sätt var allra viktigast och som hände innan nr. 1........Livet Efter att jag fått mitt cancerbesked den 22 mars.........2 dagar efter.......den 24 mars 1999, födde jag vårt andra barn......Andreas. Det var ju faktiskt det största och viktigaste i sammanhanget. Att föda ett nytt liv. Det är stort!