En smärtsam process.

Den 15 juni 2000 var det återbesöksdags och jag körde ner till plastik i Malmö för att träffa min favoritöverläkare Anita. Jag gillade verkligen henne. Hon var liksom glad, skojig och väldigt omtänksam kände jag, vilket ju var oerhört skönt. Idag skulle det kollas lite hur det såg ut efter operationen, vilket som tur var såg hur bra ut som helst. Dessutom var det nu dags för den första koksaltpåfyllningen. Utöver denna påfyllning, så skulle jag åka ner vid fem tillfällen med jämna mellanrum under sommaren för att göra detta. Det visade sig efter ett par påfyllningar att detta inte var så käckt alls.

Jag hade så fruktansvärt ont efter varje påfyllning. Jag gissade och hade egna små teorier om att det kanske fanns någon nerv eller muskel som kom i kläm när det blev spänt av den ökade mängden koksalt. De sa till mig där nere att det inte skulle behöva göra ont, men vad hjälpte det mig? Inte mycket kan jag säga. Jag hade så förbaskat ONT! Jag kunde inte skratta och jag hade stora problem med att lägga mig och resa mig från sängen på grund av smärtan. Jag andades så lugnt och försiktigt jag kunde. Vid för djupa andetag gkorde det direkt ont. (Jag är glad att jag inte hade någon form av förkylningshosta som förföljde mig.) Över huvud taget så var det svårt att röra sig oavsett vad jag skulle göra.

Detta var på sätt och vis ett steg i min kamp mot cancern, om jag nu inte ville vara platt som en pannkaka förstås och så ville jag inte ha det. Jag ville se så "normal" ut som jag kunde och hade aldrig i tanken att jag inte skulle opereras och fixas till så att jag fick bröst igen. Jag såg det i alla fall som en del i kampen mot cancern detta också, och den här tävlingen vi hade skulle jag vinna. Jag grät ofta av smärtan jag hade i trakterna runt bröstet under denna påfyllningsprocess, men det var aldrig något jag ångrade att jag gjort. Aldrig. Jag ångrar inte det idag heller även om jag fortfarande kan känna viss bitterhet emellanåt i tanken att jag inte har några "riktiga" bröst.

Jag skrev en del under den tiden och här delar jag med mig av en liten dikt jag skrev 20/7 -00 som jag kallar "Smärta".

Smärta, smärta, du stygga smärta.

Du hela min dag ner svärta.

Du mig både ledsen och sur gör.

Humöret mot min familj du förstör.

Som tur är kan jag för dem förklara,

att jag mig inte riktigt mot dig kan försvara.

Det är bara inte rätt mot barnen de små,

att jag inte kan som jag vill busa med de två.