Det var en gång för inte så länge sen en vovve som var fixerad vid de mest märkliga saker. Just denna dagen blev hon fäst vid en hallbyrå i bokfanér, som stod under en trappa. Den hade tre lådor med silverhandtag. I lådorna fanns de mest spännande saker. Saker som luktade magiskt gott. Hon stod där och stirrade på byrån. Hur vi än ropade på henne, så stod hon där och stirrade, tittade, snusade och stirrade.
Stirrandet fortsatte timme efter timme......... Hon funderade och funderade......."Hur ska jag göra för att ta mig in i dessa lådor? Jag vill ju så gärna ta reda på vad det är som doftar så underbart, tänkte hon."
Hon hoppades att någon skulle vara hemma, så till slut bestämde hon sig för att knacka på. Hoppas, hoppas, gruffade hon för sig själv......Kanske någon öppnar nu........
Jippie!!!......... Äntligen! Där var någon hemma! Snus, snus......men vad är det som doftar så mumsigt? Vad har vi här i höger hörna i lådan? Det luktar annan hund! Hrm. Hennes kropp blev spänd och hon skakade. Har de en annan hund i lådan? Mitt ibland en massa sura och illaluktande fotbollsskor och benskydd! Vad är det för människor som bor här?! Hjälp, nu vill jag hem och jag vill aldrig mer komma hit och hälsa på, tänkte hon halvt skräckslagen.
Jag bökade ändå runt lite i förskräckelse över detta och tänkte att jag måste ju hjälpa denna stackars instängda hund! Jag tog ut något som människorna kallar handduk för att se om den stackars hunden var inrullad i den.
Vilken tur! Det var bara en handduk! Som doftade en annan hund. Jag kände mig extremt lättad och paniken över att de skulle stoppa ner mig invirad i en handduk i lådan släppte snabbt.
Förbaskade handduk, vad du lurade mig! Du ska allt få........ Lura mig aldrig mer så!
Helt slut efter denna hemska upplevelse och efter att hämnats på den hunddoftande handduken genom att rista runt den tills den gav upp, kröp hon ner i gosiga sängen. Hon rullade ihop sig, drog en djup suck och somnade gott. Man vet ju aldrig när nästa äventyr dyker upp och då behövs nya krafter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar