Utskrivning efter 11 dagar.

Två dagar efter operationen av höger bröst där det ju sattes in en protes, var det dags för bröstvårtan att åter hamna på plats. Med tanke på att jag ju inte hade ett uns av känsel i bröstet, så gick det hela smärtfritt och smidigt. Lite småläbbigt att veta att hon skulle sy utan att jag fått någon bedövning, men det känns ju faktiskt inget om man inte har någon känsel. Det säger ju sig själv. Bröstvårtan som hade bott i deras kylskåp (inte deras kylskåpet i fikarummet då alltså:)) i två dagar togs fram. Vi skojade lite om att den skulle bäras fram varsamt så att den inte tappades och rullade över golvet in under nåt skåp eller nåt.:) Den kom dit den skulle och min läkare sydde fast den lilla rackaren. Förhoppningsvis så skulle min kropp tycka att det var okej och snällt ta emot den utan några läkningsproblem, men det visste man inte i det läget. Det visade sig fungera alldeles utmärkt som tur var och den läkte snällt och ordentligt där den skulle.

11 dagar efter inläggning, (som var den 28 maj) kunde de dra dränen som det varit lite långdraget rinnande av "mojs" i. Nu var det dags att skrivas ut och få åka hem till familjen igen. Med tanke på att Andreas var 1 år och Pontus 4½, så var de bara en gång och hälsade på mig i Malmö. Hur kul är det för killarna att vara där? Nej, det var bättre om de slapp åka över en timme i bilen för att vara på ett sådant tråkigt ställe en liten stund och sen åka lika länge i bil hem igen. De kom en runda och fick se var jag befann mig och det kändes viktigt tyckte jag. Det har varit viktigt hela vägen att inte hålla barnen utanför. Särskilt då Pontus som ju hade lite mer koll än sin 1-åriga lillebror. Vi försökte förklara på hans nivå vad som hände, vilket inte alltid var lätt, men vi gjorde så gott vi kunde.

Göran klarade denna rundan också utan mig hemma. De där männen kan mycket mer än både de och vi får för oss att de kan.:) Ibland så "låter" vi inte dem göra saker, för gör de inte det på vårt sätt, så tror jag att det händer att vi hellre gör det själv. Jag säger inte att det är så överallt och alltid, men jag tror att det ligger en del i det. Själv hade jag till en början svårt att släppa det, men vad hade jag för val? Dessutom gick det hur jättebra som helst.:) Göran var verkligen en klippa under denna märkliga period.

Återbesök en vecka senare, och då var det dags att börja fylla protesen med koksalt. Den skulle fyllas lite åt gången ett antal gånger under sommaren, så att skinnet skulle töjas ut lite efterhand. Detta skulle visa sig bli en smärtsam process.