Jag tycker inte om att säga hej då.

En av mina svaga punkter är att säga hej då. Jag tycker inte om att skiljas åt. Kanske inte när jag bara ska iväg en sväng och handla eller andra gånger när man varit hos någon och ska hem osv, men när jag vet att vi inte kommer att ses på ett tag är det inget kul. Vänner som jag kanske bara träffar en gång om året till exempel, kan för mig kännas lite jobbigt att säga hej då till. Människor som jag gick i skolan med på "äldre" dar och kom väldigt nära........att stå på skolgården och veta att den här roliga tiden var slut........att veta att vi inte kommer att ses så mycket framöver.......jobbigt tycker jag. Att sluta på ett jobb där jag gillar mina arbetskamrater.......jobbigt.

I ärlighetens namn så kan det skrämma mig lite att säga hej då bara för korta stunder också. Om tankarna skenar iväg kan de landa i någon form av rädsla att något ska hända så jag inte kommer hem igen. Eller att det ska hända den som åker iväg något. Knäppt eller hur? Ingen kul tanke, men den brukar försvinna efter ett tag eller när jag väl gett mig iväg. Jag begriper ju också att jag inte kan gå och tänka så. Det är bara det att jag vet ju hur skört och orättvist livet kan vara. Det kan gå på en sekund.......och livet blir aldrig mer som det varit.

Att behöva skiljas från sitt älskade husdjur som ju blir en verklig vän och familjemedlem. Det gör så hemskt ont och jag fasar ofta över den dagen. Att säga hej då en allra sista gång. Den absolut sista gången. Att ta farväl.......att veta att man aldrig kommer att ses igen på detta jordelivet. Att veta att min resa är kvar här, men att det nu är det dags att ta farväl av någon som man tycker om är något helt fruktansvärt. Att ta farväl för en allra sista gång av någon man älskar och som står extremt nära är det värsta, mest känsloplågande och ångestfyllda av alla "hej då". Jag hatar det. Det gör så ont.Jag vill bara gråta och skrika. Jag håller inne skriket och låter tårarna rinna. De vill liksom inte ta slut. Jag hatar att se förtvivlade människor jag bryr mig om plågas i det ögonblicket. Jag lider så med dem så jag håller på att sprängas. Jag hatar att själv säga eller tänka dessa ord. Paniken över vad det är som händer blir hemsk. Ofattbart. Det där slutet.........det som inte går att förändra. Jag avskyr det.........detta sista "Hej Då".