Det blev en liten promenad med Essie och Andreas som sällskap idag. Meika och Jennifer svek oss, men de hade giltig anledning, så det är helt okej.:) Som tur är så hålls banvallen ganska snöfri, annars är det tungt att skutta fram med små söta korta ben. Nu mena jag inte mina små söta ben, men det förstod ni nog kanske.? Jag börjar verkligen längta tills man kan gå någon annanstans än på banvallen fram och tillbaka. Skogen, skogen.........jag saknar dig! Senast när jag, Jennifer och Meika var ute, så fick vi lite extra mycket skogsabstinens. (Vi har alltid mer eller mindre skogsabstinens numera känner jag. ) Vi tog en chansning och hade någon märklig förhoppning om att där inte var så mycket snö, men oj så fel vi hade! (Hade nu hjärnan tänkt istället för hjärtat så hade vi ju kunnat begripa det.) Ups, där försvann benet........ och där dök det andra ner i osynlighet. Riktigt jobbigt för våra stackars kroppar, men vi kommer ha snygga ben i sommar efter alla promenader i snön denna vintern. Efter den rundan i djupsnö, som blev lite väl mycket, så har vi hädanefter valt banvallen.
Nu är där inte mycket som syns av bäcken igen. Det har ju snöat en del om jag säger så. Ifall någon i våra trakter mot förmodan har missat det?
Vitt, vitt, vitt och lite träd som bryter av det vita lite då och då.
Denna lilla vovve är inte bara fixerad vid vår hallbyrå, utan också av bollar. Just av den anledningen så är man klok om man gömmer alla bollar innan hon upptäckt dem. Elakt kanske, men det är för allas bästa. Här hittade hon ändå en boll. En snöboll. Väldigt praktiskt, för de går att äta upp och sen är de slut.:) (Det kan vara ett tips att samla på sig ett gäng snöbollar och förvara i frysen för användning när det är vår.)
Lycka är det enda som fördubblas när man delar med sig av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar