Vad händer nu?

I augusti år 2000 fick jag min sista påfyllning i mitt högerbrösts protes. Hela sommaren gick åt till att åka till Malmö och fylla på och till att ha ont. "Den som vill va fin får lida pin", är det inte så det sägs? 3 månader senare var det dags att åka dit igen för återbesök och urtappning av en liten del koksalt. Låter lite korkat kanske, men det gör man ju för att det ska bli viss liten "gungning" och ett så "verklighetstroget" bröst som möjligt. Det är ju inte precis så att det blir modell häng av det, men det är inte heller ett helspänt bröst.

Nu var den delen av rekonstruktion så klart det kunde bli för tillfället och jag kände att jag ville komma igång och göra något vettigt. Problemet var att jag inte hade en aning om vad. Jag hade mitt jobb kvar, men jag hade inte några som helst planer på att gå tillbaka dit. Jag trivdes inte där och när jag fick mitt cancerbesked, så var det en av sakerna jag lovade mig själv.........att jag aldrig mer skulle gå dit om jag överlevde cancern. I detta fall tänkte jag inte svika mig själv. Jag var så trött och less på alla taskiga och korkade kommentarer jag fick höra där jag jobbade. Beroende på vilket humör kommentarkastarn var på, så kom det fler eller färre dumma grejer ur hennes mun. Jag orkade inte med det mer, och med tanke på hur skört livet bevisligen är, så var det inget jag ville eller tänkte fortsätta att stå ut med.

Det blev en jobbig höst och vinter då jag mest gick omkring och försökte ta mig igenom och klara av dagen som den kom. Jag kände mig så fruktansvärt ensam på något märkligt vis. Som om det bara var jag på hela jordklotet som kände som jag just då gjorde. Som om det bara var jag på hela jordklotet som gått igenom det jag gått igenom. Hallå! Det begrep ju jag också att det inte var så, men jag hade ju inte någon att prata med som själv var där jag var. Med andra ord ingen som jag kunde få bekräftelse av att det var "normalt" att känna sig som jag gjorde och gjort. Detta var ju inte så väldigt upplyftande och hjälpte mig inte heller ur min depression. Jag gick kontinuerligt till kuratorn (som jag haft sen jag blev sjuk) och pratade, men jag bara kände hur jag behövde så mycket mer än det. Att gå till en kurator är bra, men det allra bästa är att prata med någon som själv varit i samma sits som den "drabbade". Det finns inte en möjlighet för andra att förstå om de inte själv varit i det. Så är det bara, och det gäller alla situationer. Jag har aldrig heller begärt det av någon. Det enda jag önskade och önskar är att människor försöker förstå så mycket det går. Inget annat.

När det blev nytt år bestämde jag mig för att jag skulle börja studera. Jag började på Komvux och läste enstaka ämnen där. Jag hade små tankar om att kanske läsa till läkarsekreterare och då behövde jag läsa vissa ämne för att kunna söka in till den utbildningen, men den största anledningen var nog ändå att jag behövde göra något. Jag behövde komma ut ibland folk som var något mer friska än alla jag haft runt mig på sjukhusen under lång tid när jag var där. Jag ville göra något som fick mig att känna att jag var värd något. Det kändes ganska bra att börja studera igen på äldre dagar och det var skönt att komma hemifrån lite. Till min enormt stora förvåning så var det riktigt kul att lära sig nya saker. Jösses! Det var roligt att plugga! Var det verkligen jag som tyckte det? Otroligt, men sant. Jag undrar om det var jag eller min omgivning som blev mest förvånade över denna upptäckten.:)

Den våren 2001, då jag läste på Komvux hade de en utbildningsmässa i Kristianstad. Jag gick dit i hopp om att där kanske kunde dyka upp något bra som fångade mitt intresse och som jag skulle kunna söka in till utan att läsa in en massa innan. Ännu bättre om det fanns någon utbildning som inte var alldeles för lång. Det insåg jag att jag aldrig skulle orka med att ta mig igenom. Jag hade också tankar på något inom apoteket och kanske någon "behandlingsassistentlinje". Det var klart värt att gå dit och kolla läget. Förhoppningsvis skulle jag inte behöva gå därifrån alldeles jättebesviken. Eller?