Jag vill vara jag igen.

Vilket underbart vackert väder det är idag. Fåglarna kvittrar så det står härliga till, solen skiner och himlen är klarblå. Om man låter bli att titta neråt utan bara flyttar blicken uppåt så kan man nästan få för sig att det är sommar.

Wilma är här idag, och man skulle kunna tänka sig att hon har vårkänslor. Jag tog alldeles på tok för lång tid på mig att bli klar så vi kunde gå ut. Hon stod och stampade i hallen samtidigt som hon småskällde i en blandning med någon form av gnyende. Sötnos. För henne betyder ju egentligen att gå ut, att gå till Meika. Idag var hon väldigt mycket gladare och piggare än på länge. Härligt att se. Här har vi två glada rumpor.

Det var egentligen inte rumporna jag tänkte ta kort på, men att fånga studsande hundar på bild är inte det allra lättaste.

Jag kan inte med ord förklara hur glad jag är att jag har Jennifer och Meika som promenadsällskap. Jag hade aldrig haft lusten, viljan och orken att ta mig ut på dessa rundor utan dem. Jag behöver det så väl och jag mår så mycket bättre efter än innan. Både för att jag mår bra av friskluft, natur och att röra mig, men också för att de är ett superhärligt sällskap och betyder mycket för mig.

Äntligen går det att ta sig fram lite i skogen också och här var till och med en tillfixad väg. Perfekt. Det ska bli skönt att snart inte behöva trava fram och tillbaka på banvallen varje dag. Wilma tar en liten vilopaus och har samtidigt koll på sin kompis som far fram och tillbaka, upp och ner överallt.:)

Själv är jag för tillfället ganska trött och sliten både i kropp och själ. Kanske sover jag för lite och tänker för mycket. Inte för att jag ligger vaken på nätterna och tänker, men för att jag dagtid för ofta tänker mig halvt förstörd. Jag skulle behöva stänga av knoppen helt och bara låta den vila. Hur gör man då tro? Jag har absolut ingen aning.

Sover på nätterna gör jag för tillfället som en stock, men antagligen för få timmar mot vad jag är van. Det är prao för åttorna denna veckan, vilket i vårt fall innebär att han börjar kl. 7, så det blir ju tidigare uppstigning. Å andra sidan så tycker jag det är ganska okej att stiga upp. Nej, nu ljög jag riktigt mycket! Jag avskyr att stiga upp, men när jag väl lyckats med den bedriften och vaknat till så är det helt okej. Förmiddagen är den stunden då jag oftast känner mig som piggast. Förutom nu........när jag känner mig tillplattad och grå i min hjärna redan efter en timme eller två. Det är då promenaden räddar mig lite.

Jisses, vad jag längtar till den dagen då jag hittar mitt egentliga jag igen. Eller i alla fall en lite större del av det. Jag vet att det finns en del till i mig, som vill komma fram. En glad del med lite mer lust och ork. Jag vet bara inte riktigt var jag ska leta längre. Jag är så trött på den här kurragömmaleken med mig själv. Det är inte kul längre, vilket det i och för sig aldrig varit, men ibland bara känns det som jag är på väg att bli galen på riktigt. Jag vill inte vara bakom någon märklig form av skugga av mig. Jag vill inte känna känslan att jag är bredvid mig själv. Jag vill vara jag igen.