Mörkt och trist

Våren är definitivt på ingående. Känns skönt att snön snart är helt borta från vår gräsmatta. I alla fall på de flesta ytorna. Nu har vi till och med kunnat ta bort vår julgran med belysningen i också! Det ni. Så nu finns det hopp. Ytterliggare hopp hittade jag när jag fick syn på snödropparna. Inte är de många, men de är där och det är huvudsaken.

Jag är så förbannat fruktansvärt enormt trött, så när Göran frågade om jag skulle följa med upp i skogen så var svaret ja. Kanske skulle jag bli lite piggare av skogsluften...........men å nej. Jag är fortfarande så trött så jag håller på att få ett anfall. I vilket fall som helst så kollade vi ägorna där uppe lite. Som tur var så hade dammarna inte runnit över trots all snösmältning och de små granarna verkade må bra. Blir stora fina granisar av dessa med till slut.

Där kom en kanin skuttande och av någon anledning så fick Andreas för sig att han skulle fånga den........... Detta gick ju inte jättebra som ni nog förstår, så här rev han sig och fastnade mer eller mindre i buskaget.

Jag hittade en stubbe som Göran tyckte var fruktansvärt ful och meningslös att fotografera. Det är den kanske också, men ändå. Där var något med den som jag gillade. Det tråkiga är väl mer att allt är så grått och mörkt. Bara grått, grått och grått. Man kan ju bli trött för mindre.

Den tråkiga stubben var i alla fall bevis för att Zorro finns på riktigt. Han har varit här. Kanske lite ringrostig i sitt skrivande av Z, men ändå. Det går ju inte att lyckas jämnt.

Till och med bäcken där såg trist ut idag. Lite inslag av mossa, men ändå. Annars grått och brunt. Idag kändes det omöjligt att hitta något upplyftande att fotografera i naturen. Det skulle möjligtvis vara snödropparna, så jag får rikta min blick på dem och på solen som faktiskt skiner då och då.

Det känns som en grå dag trots att solen skiner emellanåt och det stämmer ju med hur jag känner mig. Trött, sliten, grå och trist. Varför är jag bara pigg någon timme på förmiddagen? Sen bara är jag så förbannat trött. Inte ens en lugn eftermiddagspromenad med Wilma och Andreas fick liv i mig idag. Jag är så obeskrivligt less på detta!