Livet Efter Förut

Jag vet ju att det är så det är och jag vet varför. Ändå så blir jag arg och irriterad på mig, min kropp och på hela situationen. Arg för att jag inte orkar så som jag vill. För att kroppen blir matt som överkokt spagetti och för att jag ser ett helt gäng svarta "bloppar" framför ögonen när jag ansträngt mig för mycket. Vilket inte behöver vara speciellt mycket. Jag blir arg och less för att jag inte orkar så som jag gjorde förut. Jag blir arg för att jag mår såhär, när jag faktiskt lever och är frisk efter en allvarlig sjukdom! Det är så frustrerande och jag vill inget hellre än att känna livsglädjen flöda och ha ork! Jag vet att här inuti mig bor en lite halvgalen, glad och pigg tjej som bara vänta och längtar efter att få komma ut ur sin konstiga stängda bubbla. På riktigt alltså. Ibland tittar hon ut, och det känns underbart, därför vet jag att hon är där.

Förut..............Det var då när jag utan bekymmer och problem tex. städade hela huset utan någon större paus. Då när allt gick så mycket snabbare och jag alltid var igång med något. Fixade och grejade överallt. Hit och dit, fram och tillbaka. Då när jag orkade vara med på friskisgympan som jag verkligen tyckte var riktigt kul, ge järnet och må så bra efteråt! (Denna roliga gympa som jag slutade med när jag trots att jag försökte ta det lugnt var helt slut och mådde skit efter.) Förut var också när jag orkade vara ute och springa eller gå i riktigt rask takt med gåstavarna. När allt jag skulle göra inte kändes som ett berg jag skulle ta mig över. Då när jag kunde skynda mig utan att känna att jag blev paralyserad. När hjärnan orkade bra mycket mer än den gör nu. När jag inte behövde känna mig illamående och helt slut i knoppen efter endast lite ansträngning i den där bollen som sitter uppe på halsen. När jag hade bättre koll på läget och när jag kunde känna att jag hade mer ork, kraft och lust att göra saker. Det är en liten del av mitt förut. En del av detta förut tog slut för nåt år sedan, medan en del av mitt förut varit slut i ett antal många år.

Kanske är det sättet jag levde på förut som har satt sina spår. Jag har så länge jag minns velat vara igång med allt möjligt, helst hela tiden. När jag var sjuk så var vila det sista jag ville göra. Jag var inte trött. Eller hur.? Hallå mitt pucko!! Jag var lindrigt uttryckt skittrött. Vila gjorde jag ändå så lite som möjligt. Att vila var som en vinst av sjukdomen och jag vägrade ge sjukdomen för mycket av den vinsten. Ändå landade jag långt ner i mörkret, ett tag efter det att jag var färdig med cancerbehandlingen, då jag struntade i det mesta. Därför känner jag fortfarande att det är ett litet nederlag att vila på riktigt. Jag är inte i full gång heller längre, men jag vilar inte på det sätt som jag behöver. Jag känner mig sjuk då. Minnena i kroppen tar mig tillbaka till den där tiden. Ibland är det bra att vara envis, jag har behövt envisheten. Nu behöver jag den inte på samma sätt längre, men ändå är jag både envis och tjurig mot mig själv, vilket ju betyder att jag inte alltid är precis jättesnäll mot mig.

Det är ett perfekt sätt att ta sig igenom svåra grejer, att alltid försöka ha något på gång. Jag gjorde samma sak när mamma och pappa var sjuka. Jag antar att det kallas flykt. Att fly är enkelt. Just när man flyr. Nu orkar jag inte ens fly längre. Inte på samma sätt i alla fall. Kroppen protesterar, vilket gör mitt sinne argt. Jag gör mina små flyktförsök och lyckas till viss del, men jag gör det på annat sätt nu. Nu försöker jag istället fortsätta att "stänga av". Dock fungerar inte mitt nuvarande flyktbeteende riktigt lika bra som det jag hade förut.

Jag har landat här som en geléklump innehållade en stor stenbumling eller nåt. Här sitter jag. Jag har fortfarande en mängd av de känslor jag har i min kropp avstängda. Många av mina känslor hittar inte ens fram även om jag vill............så stort är glappet mellan mitt hjärta och min hjärna. Bron däremellan har liksom bara sprängts. Jag känner mig så tom samtidigt som jag inte känner mig tom. Jag har så mycket gråt och sorg kvar att ta itu med. Det bubblar och trycker på. Ibland orkar jag inte och ibland bara kommer där ut en del, men jag vet aldrig riktigt vilken sorg det kommer ifrån.

Nu är det Livet Efter förut............Hur mycket jag än vill, så blir inget någonsin mer som förut. Jag behöver ändra mitt invanda beteende och mönster. Kan någon ta bort min förbaskade envishet och ge mig förstånd att acceptera att nu är nu, så att jag kan samla på mig kraft och gå vidare........... för att Leva.