Lydiagården januari 2000

"Vi vill alla tacka för dessa underbara dar, som vi för alltid i minnet kommer att ha kvar. Sorg och glädje vi alla har delat. Det våra kroppar och själar har helat. Vi har sett mycket tårar och skratt. Vänskap har hittats, en nyfunnen skatt."

Dessa ord är skrivna i silver på den svarta insidan av ett mindre fotoalbum som ligger här bredvid mig på skrivbordet. Ett fotoalbum där bilderna inte bara är bilder med människor. Fotona är också överfyllda med känslor, minnen, glädje och smärta. Orden överst är även ord som innebar ett avslut efter 5 dagars vistelse på Lydiagården i Höör. Året var 2000 och det var januari. Närmare bestämt vecka 3.

Lydiagården är ett underbart ställe i Höörs skogar som erbjuder 5 dagars psykosocial rehabilitering efter en behandling av en cancersjukdom eller för de som har kronisk cancer. Även närstående är välkomna att vara med. Vissa veckor är det inriktat på oss som haft bröstcancer eller annan cancer och är färdigbehandlade och vissa veckor är de välkomna som har kronisk cancer. Min kurator vid den tiden tyckte att det kunde vara bra för mig att åka dit och så blev det.

Hela huset kändes otroligt hemtrevligt och rummen vi bodde i var jättemysiga. Maten var fantastiskt god och personalen superbra. Vi delades in i grupper lite efter ålder och deltog i olika samtal, som ofta var i grupp. Vi berättade vad vi kände för att berätta, vi lyssnade, vi grät och vi skrattade med varandra. Det var så skönt att känna att jag inte var ensam i allt detta. Alla här runt mig visste ju vad jag pratade om och hur det kändes.
Vissa "pass" handlade om fakta kring cancersjukdomar, vilket känns oerhört viktigt för mig. Att få fakta kring en sjukdom som man själv haft innebär för mig att på något vis ha lite mer kontroll på vad som händer. Vi hade något pass med sjukgymnast, ibland var vi ute och gick hela gruppen i en underbar natur och ibland var vi några stycken som tog egna små promenader. Lediga stunder och när man kände för det satte vi oss i ett rum fyllt med olika grejer att vara kreativ med. Här satt vi väldigt mycket och grejade ihop diverse konstverk.

Jag hade förmånen att ha ett underbart gäng tjejer i min grupp. Vi fann varandra på ett alldeles speciellt sätt. Vi hade massor att prata om, vi hade så himla kul ihopa och satt sent på kvällarna i matsalen och spelade kort, fnissade och skrattade.:) Lydiagården var ett ställe där jag verkligen fick alla delar av känsloregistret. Det var tungt och sorgligt att åka ifrån den trygghet och förståelse som fanns där, samtidigt som det skulle bli gott att komma hem igen. Jag längtade ju förstås särskilt efter mina barn.

Vi tjejer som fann varandra bestämde oss för att fortsätta hålla kontakten. Vi träffades en eller kanske två gånger om året de första åren efter. Två av tjejerna liksom drog sig undan och slutade att komma med på våra träffar. En av oss fick tråkigt nog återfall och dog på vintern 2001. Vid en träff vi hade i Göteborg åkte vi till kusten tillsammans för att hon skulle få uppleva havet innan det var för sent......... Jag och tre tjejer åkte upp och var med på den jobbiga begravningen för att ta farväl av henne. Denna härliga glada och positiva människa.

Än idag är vi fyra som håller hyfsad kontakt med varandra. Att säga att vi träffas ofta är en lögn, men en och annan gång blir det av. När vi väl ses så har vi skoj och det känns aldrig konstlat eller jobbigt. Dessa tre tjejer är viktiga för mig och finns varmt i mitt hjärta. Vi träffades på ett lite speciellt sätt 2001 och oavsett om vi ses ofta eller inte i dagsläget, så vet vi att vi finns för varandra. Varma Kramar till Er!